Något eller rättare sagt några som jag ständigt saknar är mina små söta kusiner. De bor i Göteborg, så därför träffas vi inte så ofta. Vi har alltid jättekul när vi busar tillsammans och när vi träffas känns det mer som att de är mina småsyskon. När jag ser dem saknar jag verkligen att vara liten. Då behövde man inte bekymra sig över en massa skolarbete, gymnasieval, kärleksproblem och sånt där. Man grubblade och funderade inte lika mycket. Man gjorde saker först och tänkte sen. Allting var så enkelt. Eller ja, enklare i alla fall.