Jag klampar ilsket fram i mina skitiga, gula Converse. Ångrar lite att jag bara slängde på mig skinnjackan och struntade i koftan och sjalen. Det känns ändå bra på något sätt, att gå här och frysa, med de bruna lockarna studsandes kring axlarna och några kalla regndroppar som träffar min panna. "Down crooked stairs and sideways glances comes the king of second chances, now throw him in the flame." sjunger Dave Grohl i mina öron. Desto mer Foo Fighters hamrar på sina instrument och fyller mitt huvud med musik känns det som om något byggs upp mer och mer inuti mig, som om jag ska exploderna snart.

Regndropparna blir fler och fler ju längre jag går. Jag är nästan tillbaka hemma nu. "Don't you remember it was rain that drowned you." Jag tittar ner på mina skor. Egentligen klampar jag inte ilsket. Nej, det är vad man förväntar sig, vad man tror att jag gör. Faktum är att jag snarare går med långa, bestämda steg. "Shame, shame go away, come again some other day." Jag bestämmer mig för att det får vara nog nu. Varför ska man be om ursäkt för att man vill leva? För att man vill lära känna nya människor? För att man har känslor? Varför ska man be om ursäkt för att man existerar?

Jag vill inbilla mig att jag är tjejen som säger "fuck it" och tar saker och ting lite som de kommer, att det mesta faktiskt löser sig. Vad är det värsta som kan hända egentligen? Jag går bestämt de sista hundra meterna hem, med det grymma introt till Miss the Misery ekandes inuti huvudet. Smack. Tuggummibubblan smäller mot mina läppar. Jag känner mig ascool när går i takt med musiken och smäller tuggummibubblor, iklädd min skinnpaj och med rockerrufset dansandes runt mitt huvud. Äh, fuck resten av världen. Det är dags att börja leva på mina villkor nu.